Jag har ju vetat i flera månader att Erica skulle utomlands. Har nära följt hennes nedräkning, planering, packning och resfeber. Önskat att jag kunnat vara en del av allt, inte bara på sidan av. För ett tag sedan var det över hundra dagar kvar tills hon skulle åka, och så igår ringde hon precis innan de skulle gå ombord på planet. Ja, eller vi har ju hunnit prata och umgås en hel del däremellan, men tiden har bara flugit iväg. Och igår flög Erica också. Typ till andra sidan jorden.

Det slog mig extra hårt i morse när jag satt för mig själv i tystnaden och drack kaffe. Det var hundra dagar sen vi började prata om att hon skulle utomlands, det känns som en evighet sedan. Och nu är det kanske inte riktigt hundra dagar innan vi ses igen, men nära på. Jag blev ledsen tvärt. En känsla av enorm ensamhet och förtvivlan. Vad fan ska jag göra alla de här dagarna? Men innan kaffet var slut kändes det bättre. Min snapchat har gått varm hela förmiddagen, vi messar precis som om hon satt i Nåtti och jag i mitt hus på Notvägen.

Och vi delar ju i alla fall samma himmel, jag och min älskade vän. <3