Så, nu har jag hunnit snart 30 veckor av den här graviditeten. Smekmånaden med andra trimestern verkar vara över, för nu har livmodern kommit igång på allvar med sina knipövningar inför förlossningen. Jag står allt som oftast som ett uppochnedvänt L och väntar på att magen ska mjukna så att jag kan fortsätta röra mig framåt. Inte mycket till nyhet, egentligen. Det var precis så här när jag väntade Sune också, och jag var minst lika frustrerad över det då som nu.

Det är inte så stor skillnad alls på denna graviditet från den förra, faktiskt. Så här långt åtminstone! Illamående till v 12-13, sen mådde jag i stort sett som vanligt, förutom stundvis väldigt trött, fram till nu någonstans i vecka 28-30. Då började sammandragningarna göra sig påminda. Om fortsättningen blir som förra gången, har jag ett par mycket stillsamma månader kvar framför mig. Men jag tänker ändå försöka göra mina besök på gymmet, fortsätta jobba på främst ryggen, rumpan och baksida lår, för att orka bära magen någorlunda.

Lite är bättre än ingenting, så tänker inte jag i vanliga fall – men nu måste jag lägga ribban där jag inte råkar snava över den.

Vi har precis köpt oss en vagn, och då blir det plötsligt väldigt in your face vad som väntar! Jag har fortfarande lite svårt att förstå att om cirka nio veckor får vi träffa lillebror. Han som ska ligga i den där vagnen! Försöker få tanken att sjunka in, att vi ju väntar på en ny individ, att Sune blev den han blev från att ha varit så liten, och att lillebror också om några år kommer ha lika tydliga egenheter, talanger och tankar. Det är lika häftigt som obegripligt!

Jag är jättenyfiken på vem han är, den där som håller spark-VM om nätterna och hickar mest hela dagarna.