Japp, jag slog slag i saken och knöt på mig löparskorna. Trots fredagkväll och trots trytande motivation. Och jag slutar aldrig förvåna mig själv; att gå från rastlös och slö till fem kilometers outtröttligt löpande var väl inte riktigt vad jag hade räknat med. Men jag sprang på och tog mig runt hela rundan hela vägen fram till mamma och pappas hus.

Men vilken skillnad det är att springa utomhus! Mycket roligare. Jag har gått omkring och gruvat mig lite – trott att jag inte skulle kunna hålla samma tempo som på löpbandet när det håller takten åt mig. Men det var ju bara svammel. Kanske gick det aningen långsammare på slutet, men det berodde inte på orken, snarare lite krämpor här och var i benen. Blev en lagom runda på fem kilometer.

Nu en banan och en mörk chokladbit.

Duktiga jag! Heja mig!