Det är i tider som dessa, när man för 180:e dagen i rad ångrat ett förhastat och ej så genomtänkt beslut om att klippa lugg (en pannlugg kan vara kul så länge den inte ska sparas ut), och när den där hemmafärgningen för jag-minns-inte-vilken-gång-i-ordningen blev betydligt mörkare än vad man hade räknat med, som man kan börja fundera vad man tänkte när man övergav ett vinnande koncept. 

För två är sedan låg bad hair day kvoten på i genomsnitt två av sju dagar i veckan, friskt tilltaget. Idag, mina damer och herrar, är vi uppe i så mycket som fyra, ja kanske till och med fem dagar av sju möjliga där man drar ned mössan lite extra och tackar Gud att man i alla fall inte är på jobbet och måste visa sig för någon annan än en tvåmånaders bebis och den man som lovat att leva med dig tills döden skiljer er åt (oavsett hur fan du än ser ut) måste ta del av eländet. 

Man ska också komma ihåg att det är precis nu det känns så här, trots det faktum att mitt hår nog förmodligen aldrig varit så fylligt tack vare graviditeten. Jag har knappt tappat ett hårstrå på ett år, och vad gör jag? KLIPPER LUGG! Inom en överskådlig framtid kommer de här stråna som jag fått behålla på grund av hormonerna att börja falla. Då kan det nog hända att en pannlugg på utväxt är mitt minsta bekymmer, men varför ska man passa på att vara fin i håret när man för en gångs skull ges all världens förutsättningar till det? 

Det är i tider som dessa som man i desperation färgar löshåret för att det ska matcha sin egentligen lite för mörka hårfärg, och räknar på hur många slingor som kan behövas innan man är nere på i alla fall tre av fem bad hair days på en vecka. 

Hair envyn på mig själv för två år sedan är påtaglig, tider som dessa.