Ja, nu blev ni överraskade va! När man som bäst tror att den här bloggen sett sitt sista inlägg, kommer ett nytt som fallet från skyarna. ;) Ibland så! Nu till saken:

Jag minns hur jag kände mig efter förlossningen med Sune. Ett hopkok av känslor, ett virrvarr av glädjerus som snabbt växlade till tårar för.. ja, att mjölken i kylen var slut, eller nått annat trivialt. Glad, trött, upprymd och omtumlad. Livet hade förändrats och skulle aldrig bli detsamma igen. Annorlunda, fast på ett bra sätt.

Nått jag däremot längtade efter, mitt i allt det nya, var att få kliva upp på morgonen och känna den där känslan av.. ja, vad kallar man det, ingenting? Ni vet, när allt är så där svennigt som vanligt, så man inte ens märker det. Inga blödningar, ingen molande värk nånstans, inget bäcken som gnäller, knipövningarna mer som ett suddigt minne där nånstans i bakhuvudet. Och långsamt tog jag mig ju dit.

Samma känsla slog mig efter vi kommit hem med Sixten. Jag stod där framför spegeln på toan, påtagligt tom på framsidan, men med en hållning som fortfarande kompenserade för vikten som funnits där för bara några dagar sedan. Och det kändes så märkligt, så skevt, och inte alls som ”jag”. Jag försökte minnas hur det skulle vara, hur man skulle stå och fördela vikten. Bäckenet minde om påfrestningarna, och sa ifrån på skarpen om jag gick för långt eller för snabbt. För att inte tala om hur öm och mörbultad man i övrigt känner sig efter en förlossning. Och jag bara längtade efter att allt snart skulle vara över. Att min kropp skulle vara normal igen, så att jag kunde börja njuta fullt ut av allt. Att gå tillbaka till svenne-mode, helt enkelt.

Och vet ni, det slog mig för bara några veckor sedan att jag är där nu! Jag är där jag längtade efter att vara för åtta månader sedan. Jag känner.. ingenting, och fan vad najs det är! Kroppen är sannerligen fantastisk. Alltså, det finns säkert ligament och sånt som fortfarande vittnar om graviditeten och förlossningen, men jag känner mig precis som vanligt igen. Och det, mina vänner, är så otroligt underskattat!