Jag kunde äta precis vad som helst när jag var 16-17 år. Inget fastnade! Min standardfrukost genom hela högstadiet bestod av (jag skojar inte) två wienerbröd och en supersöt vaniljyoghurt med något som såg ut som müsli, fast i färgglada pasteller. Jo, det är alldeles sant! Vi pratar alltså någonstans mellan 700-1000 tomma kalorier, på EN frukost! Det är så långt ifrån hur jag ser på mina frukostar idag. Jag är ungefär alltid hungrig, så nu strävar jag efter maximal mättnadskänsla istället för att det ska vara så sött som möjligt. Gröt, fibrer, bra fett.

Träningsutmaningen jag gick med i under vintern var med målet att gå ner mina sista mammakilon. Jag väger mig otroligt sällan, så gissa om det blev en överraskning i morse när jag, sex månader sedan jag vägde mig sist, hade tappat inte ett, inte två, men SEX kilon! HALLELUJA! Jag är alltså tillbaka där jag började, fast två kilo lättare och i bättre form än jag varit på säkert tio år! Men vägen hit dit jag står idag har som bekant kantats av en tapper insats. Det har visat sig att lika svårt som jag hade att gå upp i vikt när jag var yngre, lika svårt har det varit att slimma till sig när jag blev äldre. Jag har väl iofs aldrig varit överviktig eller verkligen behövt tappa kilon för att rädda hälsan. Nä. Det handlar väl mer om självbevarelsedrift.

Jag har snittat 3-4 träningspass i veckan sedan i höstas, dragit ned på sockerintaget, knappt druckit nån alkohol och försökt tänka på vad jag äter. Den arbetsinsatsen mot minus sex kilon på sex månader… tja, jag kan bara konstatera att min metabolism inte är som en 16-årings längre! ;)

Mina träningsbyxor som var på tok för små för sex månader sedan, gick på i går. Heja mig!