Idag var en sån där perfekt dag att vara föräldraledig. Kyrkis på förmiddagen med en glad och social grabb. Sen lunch, sova 1 h 45 min (!!). Jag rörde inte en fena under den tiden. Himlen var blå och jag satt i en solstol och njöt i fulla drag! Det enda som kunde ha gjort dagen bättre är om vi hade kunnat sitta på vår egen altan och sola, men på fredag.. Då! Då äntligen är huset vårt igen!
Nya och gamla favoriter; sjalen och tennarmbandet är nya, näbbskorna från Kero har jag haft i många år. Passar något alldeles ypperligt fint tillsammans – eller var för sig. Detaljen med skosnörena på näbbskon är helt bedårande, tycker jag. Man känner sig som en liten teskedsgumma! :)
Knappt har man hunnit vara 30, då fyller man 31! Och idag 31 år och en dag. Knappt har man hunnit fatta att högsäsongen är här, då knäpper det till och blir 6 plusgrader och hela vintervärlden börjar töa bort. Knappt har man hunnit fatta att Sune är sex månader gammal, då är han plötsligt ett år och två månader. Får sina första kindtänder. Har lärt sig kittlas under fötterna.
Det här med tiden alltså. Man tänker att man ska leva varje dag som om det vore den sista, men säger det nog mer än man faktiskt gör det. Och så blir det så där, månader har passerat utan att man hunnit vara med. Man vältrar sig i tid som om den vore självklar.
Jag har ägnat ganska mycket tid till att fundera på det där med tid på sistone. Det finns en stor och känslig anledning till det, och det är en väldigt sjuk tjej, som visserligen inte finns i min direkta närhet, men befinner sig tillräckligt nära för att jag ska tänka mycket på henne. Igår skrev hon ett blogginlägg som inte liknar något annat jag någonsin läst från någon som finns i min periferi. Hon porträtterar min största mardröm, med smärtor och besked som man önskar bara skulle finnas på film. Fiktivt. Och på något vis, trots att jag sitter där jag sitter, och hon är där hon är och kanske inte vet hur hennes livsöde ger ringar på vattnet ända hit, bär jag en del av hennes sorg och oro. Ilska och besvikelse. Förtvivlan.
Men jag känner också hopp. Jag ser ljus i ett kompakt mörker, ser en låga som brinner – trots. Trots allt. Och jag känner mig skyldig att leva så mycket jag bara kan. För mig själv, för henne. För alla dom som inte kan använda tid till att fundera på tid.
Det är så härligt belönande det här med gymträning. Snacka om framgång som går att ta på, framför allt om man har någorlunda bra minne och kan komma ihåg vilka vikter man en gång började träna med. Känslan när man byter upp sig, den är magisk!
Internationella kvinnodagen till ära passade jag på att göra något som många, mindre lyckligt lottade kvinnor, aldrig ens skulle kunna drömma om. Jag drog på mig mina träningskläder och åkte på gymmet. Det gick dessutom riktigt, riktigt bra! Jag kände mig stark och full av energi. Jag kände mig så stark att jag gav mig på tio kilo i benspark! Det har varit lite av ett mål sen jag började gymträna. Då, alldeles i början, orkade jag knappt göra bensparken utan vikter, idag körde jag 10 kilon på vardera ben – 8 reps x 3! Och det var efter jag kört ett helt set på 7,5 kilo! Wtf!
Jag hoppas på en ursinnig träningsvärk som kvitto på mina prestationer ikväll. Heja mig!
Tycker att jag hanterat mitt första år som 30-nånting väldigt behärskat. Inga större kriser eller utsvävningar. Jag är kvar på samma arbetsplats, har fortfarande inga uppseendeväckande tatueringar och lever ett rätt så stillsamt liv nu för tiden. Mina trasiga jeans kanske är ett gränsfall, men man måste ju få vara lite galen ibland också! ;)
Nästa vecka fyller jag 31 och idag kom mamma och pappas present lite i förskott med posten; ett extra långt tennarmband som man lindar till tre rader runt handleden. Så fint! Makila design i Arvidsjaur gör en verkligen inte besviken! <3
Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid.
Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!