Jahapp, mer än ett år har vi levt med Coronan flåsandes i nacken. Det känns så ironiskt att ha drattat dit typ strax innan det är dags för vaccin, särskilt när vi varit så försiktiga! Men det är bevisligen så att man kan smittas ändå. Det finns två alternativ som är möjliga: antingen har jag fått det när jag handlat mat, trots munskydd och handsprit, eller så har Sune burit med sig det hem från förskolan.

Sixten fick feber natten mot måndag, och även om vi kände oss rätt okej såg vi till att testa oss – bara ifall att. Sen har vi suttit i karantän i väntan på svar. Macke har känt sig sjuk och mått räv i några dagar, men jag tycker inte att jag känt nått. Ja, lite ont i huvudet och lite ledvärk, men inget som känns ovanligt för den här kroppen som värker lite nu och då helt utan anledning. Men så kom svaren, positiva både mitt och Mackes. Jahapp. Bara hålla tummarna att det inte blir värre än så här, för då har vi klarat oss lindrigt undan jämfört med andra stackare.

Vi hade i alla fall tur med vädret…

Ja, nu blev ni överraskade va! När man som bäst tror att den här bloggen sett sitt sista inlägg, kommer ett nytt som fallet från skyarna. ;) Ibland så! Nu till saken:

Jag minns hur jag kände mig efter förlossningen med Sune. Ett hopkok av känslor, ett virrvarr av glädjerus som snabbt växlade till tårar för.. ja, att mjölken i kylen var slut, eller nått annat trivialt. Glad, trött, upprymd och omtumlad. Livet hade förändrats och skulle aldrig bli detsamma igen. Annorlunda, fast på ett bra sätt.

Nått jag däremot längtade efter, mitt i allt det nya, var att få kliva upp på morgonen och känna den där känslan av.. ja, vad kallar man det, ingenting? Ni vet, när allt är så där svennigt som vanligt, så man inte ens märker det. Inga blödningar, ingen molande värk nånstans, inget bäcken som gnäller, knipövningarna mer som ett suddigt minne där nånstans i bakhuvudet. Och långsamt tog jag mig ju dit.

Samma känsla slog mig efter vi kommit hem med Sixten. Jag stod där framför spegeln på toan, påtagligt tom på framsidan, men med en hållning som fortfarande kompenserade för vikten som funnits där för bara några dagar sedan. Och det kändes så märkligt, så skevt, och inte alls som ”jag”. Jag försökte minnas hur det skulle vara, hur man skulle stå och fördela vikten. Bäckenet minde om påfrestningarna, och sa ifrån på skarpen om jag gick för långt eller för snabbt. För att inte tala om hur öm och mörbultad man i övrigt känner sig efter en förlossning. Och jag bara längtade efter att allt snart skulle vara över. Att min kropp skulle vara normal igen, så att jag kunde börja njuta fullt ut av allt. Att gå tillbaka till svenne-mode, helt enkelt.

Och vet ni, det slog mig för bara några veckor sedan att jag är där nu! Jag är där jag längtade efter att vara för åtta månader sedan. Jag känner.. ingenting, och fan vad najs det är! Kroppen är sannerligen fantastisk. Alltså, det finns säkert ligament och sånt som fortfarande vittnar om graviditeten och förlossningen, men jag känner mig precis som vanligt igen. Och det, mina vänner, är så otroligt underskattat!

Det var många år sedan jag hade drömmen för första gången. Ett folktätt torg i ett varmt land. Många kameror riktade åt alla håll, turister som vill fylla sina fotoalbum hemma med semesterminnen. Och där, mitt i trängseln, ser jag min mormor. Hon som i år varit död i tio år. Hon tittar rakt mot mig, ler finurligt och vänder sig sedan om och försvinner i vimlet.

Vid något tillfälle för bara något år sedan berättade jag för min kusin om den här drömmen. Hon stelnade, bad mig att hejda mig i beskrivningen av platsen, och fyllde sedan trevande i hålen själv. Ljust stengolv, en stor staty i mitten av torget som bär upp en… ”häst och ryttare”, avbröt hon. ”Färgglada väggar runtom torget”. Och likheterna bara fortsatte.

Jaja, konstaterade vi. Det var inte första gången vi drömmer liknande drömmar, och säkerligen inte den sista. Det är rätt längesen jag drömt samma dröm, och kanske den helt enkelt lämnat mig nu.

Ikväll skulle jag beta av ett löppass av 30 i en serie. Vårt löpband är ett modernt ett där man har en stor skärm framför sig där man springer bakom en PT. Det kan vara var som helst i världen, i stort sett. Men killen jag följer har 30 löppass i Portugal. Nåväl. Vi är ungefär halvvägs in i passet när killen svänger in på.. ja, ett torg. Och jag blir så tagen att jag nästan trillar av löpbandet. Ni vet den där känslan av att ”här har jag varit förut”? Det är alltså på pricken EXAKT det torget jag drömt om! Samma färger, samma staty, samma byggnader runt torget.

Jag skriver till min kusin och berättar. Letar fram bilder på torget från Google som jag skickar henne, och hennes reaktion är att bli lika förbluffad. Samma jävla torg! Till saken hör att varken jag eller min kusin nånsin varit i Portugal, än mindre i Lissabon.

Jahapp, då börjar vi se målsnöret! Vecka 38 inleds idag. Jag samlar vätska som en kamel, ryggen, fogarna och höfterna gnäller. Händerna värker. Jag känner igen det här alldeles för väl från sista veckorna med Sune i magen. Kan krasst konstatera att sista tiden inte är den roligaste, men snart är det över och något helt fantastiskt tar vid.

Något som slår mig lite nu och då är det bisarra i hur genomtänkt allt är uppbyggt. Hur man går omkring med ett barn – inuti sig! Bara det, och att det BLIR ett barn, en livskraftig individ med näsa, fötter och instinkter, utan min medvetna inblandning annat än som värdkropp, är ett mirakel i sig. Och hur det barnet sen ska göra entré till världen genom snipperiet. För att inte tala om att man strax efter förlossningen förvandlas till en komplett välkalibrerad matningsapparat; rätt temperatur, rätt sammansättning av innehåll. Klarrt å betarrt!

Några år senare finns det ofta inte många ledtrådar kvar i det fysiska yttret som skvallrar om vad kroppen gått igenom. Det är häftigt som tusan!

Nu:

Tre år efter Sune föddes: