Den fjärde januari vid 18-tiden frontalkrockade två bilar mellan Piteå och Arvidsjaur. Stora rubriker, ännu större oro. Ovissheten, känslan av att man förmodligen kommer att känna eller känna till personerna som omkommit. Åldern talar ju för det. De här kommunerna är inte större än att man har någorlunda koll på de flesta som är ungefär i samma ålder som en själv. 

Och så kommer beskedet strax innan läggdags på måndag kväll. 

Carro. 

Vi hade känt varandra i ungefär ett år. Senast vi sågs var över ett julbord i Lycksele. Hon bjöd på tequila, vi pratade framtid, lycka, politik och allt däremellan. Vi dansade oss svettiga till E-type och sjöng oss hesa och lovade att vi snart skulle göra om det. 

Carro var en sån där sällsynt människa som man bara möter ibland. En sån som plockar fram de bästa sidorna hos en själv. En sån där person som smittar av sig med sin livsglädje och som man kommer ihåg med ett leende på läpparna. Så minns jag henne. Mina tankar går förstås till hennes pojkvän och hans barn som förlorat något outbytbart. Så ofattbart och så oändligt sorgligt. 

Och så kom nästa besked. Den andra kvinnan som omkom i samma olycka hörde alltså också hon hemma i Arjeplog. Pizzabagarens fru. Asef. Hon med de tre-fyraåriga tvillingarna. Hon som var på väg hem från ett ultraljud i Sunderbyn. Gravid. 

Det är så mycket som är så sorgligt att man knappt vet vad man ska vara ledsen över först; det faktum att två små barn kommer växa upp utan sin mamma, att ett barn aldrig fick se dagens ljus, att en man förlorat sin fru, att en annan man förlorat sitt livs kärlek, att någon förlorat sin bästa vän. Att Arjeplog förlorat två invånare. 

Vår kommun är så liten att alla ansikten är mer eller mindre välkända. Tomrummen blir enorma och sorgen som en tung och otymplig ryamatta.