Idag har vi varit på vägning på BVC. Sune har gått upp det han tappade efter förlossningen och kommer förhoppningsvis att fortsätta så. Så länge vi fyller ut matningarna med bröstmjölksersättning ska det nog inte vara några problem, hade dock varit enklare om jag bara hade mjölk nog att helamma. Men det kommer väl.

Själv hade jag inte vägt mig sedan dagarna strax innan vi åkte till BB. Då stod vågen på dryga 81 kilon, idag stod den på dryga 74. Det är alltså sju kilon tappade på sju dagar! Galet! Har fem kilon kvar till ursprungsvikten, men det känns missvisande att säga så när mina 69 kilon då knappast var vad mina 69 kilon kommer att vara när jag kommer dit. Har knappt en muskel kvar på kroppen!

Det är inte förrän man får se underverket som man inser vad man gått och burit på. Det är ganska mycket som ska rymmas i den där magen; bara moderkakan var betydligt större än jag hade föreställt mig, lägg då till allt fostervatten, blod och all övrig vätska. Tja, det blir en del!

Magen känns verkligen tom. En del av mig tycker det är jätteskönt, nu kan jag röra mig hyfsat obehindrat igen. En del av mig saknar magen och livet som hela tiden kändes där inne.

Har kommit igång med knipövningarna nu. Men fy fan så tråkig träning alltså… Ett ont måste som gör mer gott än vad det är motiverande. Tog också min första minipromenad ikväll. Ömheten down there blir mindre dag för dag, även om det går långsamt.

Men Rom byggdes ju inte heller på en dag.