Om man inte känt sig sårbar förr, får man ett brutalt uppvaknande den dagen man blir förälder. Livet är så skört, både mitt och hans. Tänker ofta på att de första minnena man har i regel kommer från när man är omkring fyra år. Sune kommer inte att minnas något av det här; när han lärde sig klappa händer och hur överraskad han blev, att han kunde sitta i evigheter och äta gröna ärtor – en och en. Att han helst ville bli buren en stund innan han skulle sova för att komma till ro. 

Tänk om något skulle hända mig eller Macke innan hans första minne. Han skulle kunna se oss på foton, men aldrig minnas hur vi doftade. Han skulle kunna säga om han blev lik någon av oss till utseendet, men inte till sättet. Han skulle inte veta hur vi lät eller vad vi sjöng. 

Jag är så rädd att inte bli ihågkommen, att inte kunna finnas för Sune så länge han behöver mig. Att han inte ska få ha en mamma tills han blir vuxen. 

Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för att inte finnas.