Idag var första dagen som jag lämnade Sune på förskolan för en riktig dag där för honom, utan mig. Tidigare har jag ju funnits i närheten, redo att gripa in vid eventuell oöverkomlig gråt och tandagnisslan. Idag fanns jag i och för sig tillgänglig på telefon och bara några minuter bort, men ändå. Det är något extremt svårt och ledsamt över tanken att någon annan ska finnas där när han ramlar och slår sig, när han behöver tröst. Det är en separationsångest som är svår att beskriva. Men när Sune vågat släppa sargen måste mamma också göra det. Jag blir egoistisk på ett sätt som jag aldrig tidigare varit. Vill bara ha honom för mig själv, för det är ju jag som känner honom bäst och vet vad han behöver! 

Det gick bra idag. Han hade blivit lite ledsen en stund efter jag åkt, men repat sig ganska snart. Jag gick och föreställde mig hela dagen hur han skulle komma springandes och kasta sig i mina armar när jag hämtade honom. Kanske gråta en skvätt och sedan säga ”goooo”, som han gör när han vill kramas, och sedan borra ned sin lilla näsa i min axel. Riktigt så blev det inte. Han tittade upp från sandlådan, noterade min närvaro och fortsatte sedan att flytta sand från punkt A till punkt B, precis som om det var det absolut viktigaste som hänt på hela den dagen. Haha! Lite besviken blev jag kanske, men förnuftet säger att det är en bra grej – han känner sig trygg på förskolan. 

Lilla hjärtat. Om du bara visste.