Jahapp, då börjar vi se målsnöret! Vecka 38 inleds idag. Jag samlar vätska som en kamel, ryggen, fogarna och höfterna gnäller. Händerna värker. Jag känner igen det här alldeles för väl från sista veckorna med Sune i magen. Kan krasst konstatera att sista tiden inte är den roligaste, men snart är det över och något helt fantastiskt tar vid.

Något som slår mig lite nu och då är det bisarra i hur genomtänkt allt är uppbyggt. Hur man går omkring med ett barn – inuti sig! Bara det, och att det BLIR ett barn, en livskraftig individ med näsa, fötter och instinkter, utan min medvetna inblandning annat än som värdkropp, är ett mirakel i sig. Och hur det barnet sen ska göra entré till världen genom snipperiet. För att inte tala om att man strax efter förlossningen förvandlas till en komplett välkalibrerad matningsapparat; rätt temperatur, rätt sammansättning av innehåll. Klarrt å betarrt!

Några år senare finns det ofta inte många ledtrådar kvar i det fysiska yttret som skvallrar om vad kroppen gått igenom. Det är häftigt som tusan!

Nu:

Tre år efter Sune föddes: