Vi klarade oss i sju månader utan sjukdom, men så i natt när jag skulle mata Sune var han varm som en kamin och yrade lite. Feber. Närmare bestämt strax över 39 grader. Vi har egentligen bara gått och väntat på det, men pratade i morse om hur tacksamma vi är att det tog så länge innan han blev sjuk. Dom är ju så otroligt sköra, tack och lov så slapp vi våndan och ångesten över att ha en alldeles nyfödd som blev sjuk. Tänker närmast på en kompis son, som är född strax efter Sune, som fick RS-viruset bara någon vecka gammal. Det måste ha varit riktigt hemskt! 

En fördel finns det dock; det är med 39 graders feber enda gången som Sune har ro i kroppen att somna på mitt bröst. Det har inte hänt sedan han var alldeles nyfödd. 

Lilla skorpan!