Det är inte helt utan att känna mig lite emo som jag sportar den här häftiga syntluggen för andra dagen i rad. Men vad fan gör man! Hårförlängningen har som synes rykt för ett tag sedan, och kvar återstod en sorgsen och eländig råttsvans av ett hår som inte sett en sax sedan december.

Och nu är det inte bara topparna som är kluvna. Jag känner mig ytterst tveksam och ej kapabel till att fatta ett vettigt beslut över mitt hårs framtid. Tänker tankar som pannlugg, men släpper den lika fort som ägglossningen startat och förvandlat min panna till ett finn-inferno. (Ja, killar, så är det att vara kvinna.) Kanske en kort Twiggy-frippa? Bra idé… i en månad. Sen kommer jag att gråta blod över ett sådant galet och ogenomtänkt beslut, titta på bilder från tiden med hårförlängning och dra ned mössan så långt det går för att fortfarande kunna orientera mig fram. Och önska att jag slapp hår.

Fast ändå inte, för det är ju bland det roligaste helvetet jag vet.