Den där överväldigande känslan av att hjärtat svämmar över av kärlek. Ibland går jag in till honom när han sover och bara glor. Jag kan bli ståendes en bra stund och le fånigt för mig själv i mörkret. Jag vet, så sjukt klyschigt och förutsägbart, men det må så vara! Jag har blivit precis som alla andra kärleksfulla föräldrar – medveten (upplyst?) om livets mening, dess skörhet och skillnaden mellan att vara och att icke vara. Plötsligt var han här, och nu kan jag inte föreställa mig ett liv utan honom. 

Sune har tagit sig ur den senaste utvecklingsfasen. En tjurig och lång historia som verkade oändligt lång. Nu sover han som en prins om nätterna, underhåller sig själv långa stunder om dagarna, äter som han aldrig sett mat förut och är en allmänt munter och härlig liten person att vara med. Jag njuter i fulla drag! Han uppförde sig exemplariskt hela dagen idag när vi som hastigast åkte på shopping i Arvidsjaur med Sofia och Theo. Min dåliga och trötta dag igår är glömd och förlåten och energiförrådet är påfyllt. 

Älskade lilla knäppskorv!