.. är tveklöst den som blir av. Pissregnet som föll idag kändes inte särskilt inspirerande, men jag hade spring i benen och tog mig ändå i kragen och gick/joggade spångarna runt. Det var en av de skönare motionsrundorna jag gjort, och en av de mer spännande dessutom. Slog ingång en dokumentär om andra världskriget, och intresserad som jag är tog det fokus från hur tråkigt det kan vara att motionera i trist väder.

Alla sätt är bra utom de dåliga. :)

Under påsken har träningen blivit lidande på grund av att livet kom emellan. Ni vet: mat, öl, skoteråkning i fjällen, sena nätter, varma mackor på elden. Sånt. Men jag tyngs inte av någon ångest, tvärt om! Första passet efter påsk – herre jävlar vad jag lyfte! Jag måste ha vilat mig i form, så att säga. Full av energi, motivation och träningsglädje. Det var nog inte mer än nyttigt för mig med mer än en veckas vila efter en ganska träningsintensiv vinter.

För det tenderar att bli en del tid på gymmet medan huset hyrs ut till biltestare och det temporära boendet kan vara ytterst spartanskt. Det är med andra ord inte bara bra för plånboken, även hälsan gör fina vinster.

Som ni vet delar jag ju min tid mellan Arjeplog, där jag bor, och Arvidsjaur där jag är uppvuxen. Jag har deltid delad på två kontor, vilket gör att jag också har två gym. I veckan har jag kört på som bara den:

Måndag: ben, axlar, nederdelen av ryggen, triceps (jag vet, det blev ett hästpass)

Tisdag: mage, biceps

Onsdag: besviken på träningsvärken som uteblev i rumpan sedan passet i måndags, promenerade jag till gymmet och körde ett pass fokuserat på just the behind. En timme blev det! Plus promenad, eller ja, jag snarare stapplade mig hem.

Torsdag: Osäker på om jag skulle orka träna tog jag tjuren vid hornen och åkte på gymmet i alla fall. En kompis skulle också köra rygg, så han fick PT:a. Haha. Jag gick från att troligen ligga som ett paket hela helgen, till att förmodligen behöva livsuppehållande åtgärder. Typ dropp och bäcken för att slippa gå på toa. Ett sjukt bra ryggpass som toppades med – håll i er – en timmes powerwalk!

Min träningsvecka är därmed signerad och lagd till handlingarna. Här ska vilas!

Sakta men säkert börjar muskler så smått synas på ryggen. Tänk, förra året hade jag inte mindre än sju nackspärrar. Vill inte ens tänka på hur många jag hade haft om jag inte börjat gymma.

Tänk bara om man hade lite disciplin med vad man äter. Den är mer eller mindre obefintlig. Men äter man mycket måste man röra på sig mer, så enkelt är det. Bara hoppa i träningskläderna!

Det börjar så sakta men säkert dra ihop sig mot sommar. Hela vintern har jag kämpat på gymmet för att bräcka mig själv, nå nya mål och bli en sundare människa. Det mesta har jag faktiskt lyckats med! Skillnaden nu motför i exempelvis januari är att jag tränar två-tre gånger i veckan istället för fyra-fem. Skönt att plana ut och underhålla de resultat jag uppnått, det betyder att det största klivet är taget.

Haha! Kolla in den bicepsen!! Så där vältränad är jag definitivt inte, men lite fördelaktig belysning kan visst få den blekfetaste 28-åring att framstå som rippad.

Gick riktigt tungt på gymmet ikväll, så det tänker jag inte ens orda om. Gårkvällen kändes desto bättre. Tog 45 kilo i benböj utan bekymmer, och jag blev till och med så våglig att jag lastade på 120 kilo på benpressen. Gick kanon! Nästa gång siktar jag på 50 kilo benböj och 125 (130?) kilo benpress. Mot nya mål!

Förra vintern vid den här tiden tränade jag som en galning. Då fokuserade jag mest på löpning och var upp och snuddade på milen innan jag slutligen tröttnade. Springa kan vara skönt, men inte lika kul som att lyfta skrot! Jag körde även lite improviserad styrketräning, och det är kul att titta tillbaka och se vilka framsteg jag gjort på ett år. Igår tog jag 110 kilo i benpressen utan problem, nästan en fördubbling mot för vad jag ens tordes testa då. Tänker testa på 120 kg nästa gång, och målet är minst 8 reps i ett set om tre. Klarar jag det lägger jag på minst fem kilo till nästa gång.

Benböjen däremot, eller squats med skivstång som det kallas för lekmannen (jag), har jag gått omkring och känt mig lite rädd för tidigare. Det känns som att det finns för många saker som kan gå fel, därför har jag undvikit den. Fram till igår. Det var lite folk i gymmet och jag kände mig modig. Började med 15 uppvärmningsreps med tom stång. Den väger 20 kilo. Lade lite försiktigt på totalt fem kilo, men upplevde det alldeles för lätt. Bytte till två x 10 kilo och gjorde 10 reps x 3. Lite för lätt. Plussade på fem kilo, men vid det laget var mina ben (som inte alls är van vid den här övningen) trötta och skakiga. Fixade fem reps med sviktande kvalitet. Träningsvärken kom som ett belönande brev på posten i morse. Nyttigt att komma till den insikten hur viktigt det är att variera övningarna.

Jag längtar redan till nästa legday när jag får testa 45, eller kanske mer, på pigga ben! Ikväll blir det däremot bröst och triceps. Kanske även biceps om jag håller för det. :)

Det är väl så man brukar säga nu för tiden? Och jag måste bara säga att på mig är det fullt applicerbart, trots att det börjar vara många år sedan jag såg ut som en vandrande pinne. För jag har testat att vara riktigt smal, på gränsen till mager, och dit vill jag aldrig igen. Ja, alltså man kan inte beskylla mig för att jag hade ätstörningar i alla fall. Jag åt som en häst, och ofta väldigt onyttigt i hopp om att kanske lämna allt det magra bakom mig. Wienerbröd till frukost, strips till lunch, godis för jämnan. Men all idrott som jag sysslade med på den tiden, förmodligen i kombination med en hög ämnesomsättning, gjorde att allt jag stoppade i mig rann av som när man häller vatten på en gås. Jag hade mer eller mindre jämt långkalsonger eller strumpbyxor under mina vanliga byxor för att fylla ut dem, jag oroade mig ständigt för att bli anklagad för just ätstörningar när folk inte kunde förstå hur allt jag stoppade i mig inte kunde fastna någonstans. Jag kände mig ofta dömd på förhand för mitt utseende.

När jag flyttade från Arvidsjaur vägde jag 46 kilo. Förmodligen inte någon bottennotering i vikten, snarare tvärtom. Där i slutet av nian var det så mycket annat man skulle hinna med så träningen blev lidande. Och jag vägde mig nästan aldrig. Det var bara jobbigt att se. Men jag misstänker att jag säkert låg på under 46 kilo i åttonde klass. En inte så häftig upplevelse när andra tjejer runt omkring fick bröst, höfter och lår.

Vändningen kom faktiskt några månader efter jag tog mitt första p-piller. Jag hade visserligen hört att man kunde lägga på sig vikt av hormonerna, men att jag skulle kunna gå upp fem kilo på kort tid. Det var helt ofattbart! Hålen i kinderna minskade, nyckelbenen blev mindre framträdande och färgen i ansiktet började komma tillbaka. Jag behövde inte längre vända mig flera gånger per natt för att det gjorde ont i höften av trycket, långkalsongerna sa jag adjöss till. Och så slutade jag att träna – BOOM – fem kilo till, ännu gladare Fia. Men förståelsen var mindre. Eller, min familj har väl aldrig varit gladare över att slippa oroa sig för om jag var sjuk eller något, tänker snarare på annat folk i min omgivning; vännen som tyckte jag var ”finare innan”, den andra kompisen som petade mig i magen så fort vi sågs, folk som kommenterade mina portioner på lunchen.

Det var en bekant upplevelse, sedd från andra sidan med helt nya ögon. Det slog mig idag att jag praktiskt taget hela mitt liv fått höra saker om min livsstil, min vikt, mina val. Tränar man inte för mycket så tränar man för lite, är man inte för smal så är man för normal, och tränar man ”fel” saker är det heller inte okej. Jag upplever att folk tycker det är mer okej om man går på pass mer ämnade för tjejer, och att man svettas sådär lagom mycket än hänger på gymmet och utmanar sig själv under vikterna. Rätta mig om jag har fel. För visst fan sticker det i ögonen på en del när man ser en tjej som väljer att ha muskler. För det är faktiskt ett medvetet val man gör.

Hon ser ut som en man

Det där är inte kvinnligt

Vad håller hon på med

Så fult

Hon måste ha en störd kroppsuppfattning

Men vem är du att döma? Och vem är jag att ha en åsikt om att du väljer att inte göra som jag gör?

Jag tycker inte om att känna mig hjälplös. Jag gillar att klara av saker på egen hand, att öppna min egen jävla syltburk och flytta en säng om så skulle behövas. Jag gillar att känna mig stark, att orka, att våga och att vinna. Jag älskar mina former och att jag faktiskt har alla förutsättningar i världen när jag går in en butik och vill hitta ett par byxor. Jag behöver inte köpa barnkläder längre och klippa bort lapparna i skam.

Strong is the new skinny, just go ahead and deal with it!

Sex veckor in i styrketräningen noterar jag följande:

• Benmuskler kan börja skönjas
• Jag har numera bara en rumpa, det vill säga alltså inget veck under skinkorna med en liten extrarumpa
• Den är allmänt fastare
• Magen är något plattare
• Jag tycker mig kunna se skillnad på axlarna och ryggmusklerna
• Jag har inte haft ont i ryggen sedan jag började, förutom en muskelknut som kom sig av att jag lyfte snett
• Mina byxor har börjat sitta lösare än vad de gjort tidigare

Och förutom detta lyfter jag idag tyngre än i början – förstås. Annars skulle man nog kunna säga att jag gör något fel som inte blir starkare på gymmet. Jag gör betydligt tyngre magövningar med fler reps än tidigare, också ett tecken på att något börjar hända. Annars fasar jag ju för att träna magen, mycket för att jag tycker det är obehagligt att knappt få någon luft när jag får mjölksyra och det gör ont att andas. Men med lite beslutsamhet och jävlar anamma så går det.

Så, mina mål då? Bra fråga. Vikten är jag inte så intresserad av. Har faktiskt inte vägt mig på evigheter och kommer mest troligt inte att göra det heller. Men jag tänker mig väl en plattare mage, fastare lår, lite grövre vader (mina har alltid varit riktigt smala) och mindre gäddhäng. Typ. Jag tränar ungefär 3-4 dagar i veckan, men vad jag skulle behöva mer av är konditionsträning. Jag glömmer lätt bort den lite med flit när det är så mycket roligare att träna på gymmet…

Återkommer om sex veckor till med en ny delmålsrapport! :)