Var dinosaurierna kom från, och tjugofem tusen andra viktiga och helt relevanta frågeställningar, det är vad som rör sig i min älskade sons huvud. Och det är liksom inte alltid så lätt det där, att försöka förklara för en treåring någorlunda sanningsenligt och nog lättförstått, hela evolutionsteorin. Helst ska det gå snabbt också. Så när Sune berättade om sin skräck för dinosaurier sa jag naturligtvis att de inte är något att vara rädd för, för dinosaurier finns inte.
Varför det?
Bra fråga! Nästa! Det kom en storjävulens komet som ödelade allt liv på jorden? Det lär förvisso dra fokus från dinosaurierädslan, men vill vi verkligen riskera att treåringen ska börja frukta jordens undergång istället? Tveksamt alltså. Dom dog, rätt och slätt. (Hoppas att han hoppar ”varför” den här gången…)
Var kom dom ifrån?
Följdfrågan jag inte var beredd på. Eeeeeehhhhh. Jaaaa-aaaa, alltså, det är en lång historia (som jag knappt kan mer än i väldigt grova milstolpar om ett par miljarder år.) Säger sanningsenligt: dom kom från jorden, Sune, precis som du och jag. Och grillningen, av vad som lika gärna kunde varit vilken journaliststudent som helst som går igenom de gyllene när, var, hur, vad, varför och vem, hade med största sannolikhet fortsatt om jag inte lyckats dribbla bort honom med motfrågor.
Herre. Jesus. Men det är så himla roligt att höra hans funderingar! Man inser snabbt att de är långt mer komplicerade vid tre års ålder än vad de kan förefalla vid första anblick. Lite känner jag igen mig också i hans vetgirighet. För en del växer den bort med åldern, för mig svalnade den en period under uppväxten, men spirar som aldrig förr nu som vuxen.
