När Sune håller på att bli för tung för att vyssjas till sömns varje kväll, fick jag ett infall igår som höll på att kosta mig förnuftet. Jag lade honom i sin säng och bestämde mig att sitta hos honom tills han somnade själv, och att bara röra honom om han blev hysteriskt ledsen. (Vid det här laget hör man snabbt skillnad mellan ett klagande och ett gråt som faktiskt betyder att han är ledsen och uppgiven.)

Sune ”Masken” Abrahamsson använde vaggans fulla utrymme till diverse akrobatiska övningar. Stod i en båge på tå och huvud, försökte klättra över kanten, försökte äta upp snuttefilten, dyka till Kina genom kudden. Skrek, gormade, protesterade. Efter 45 minuter var han så trött att han inte orkade röra sig längre. Då vände jag honom på rygg och gav honom tutten och snuttefilten som jag alltid gör. I ett tappert sista försök att hålla sig vaken började han hoa, men strax somnade han. 50 minuters kamp. 50 minuters hjärtklappning för mig. 50 minuters investerande i framtiden. 

Fast besluten om att det måste bli ett slut på bärandet tog vi striden ikväll också. Samma visa; åla, dyka, rulla. Gorma, skrika, protestera. Men vet ni vad, ikväll mer än halverade vi läggningstiden! 20 minuter, sen vände jag på honom, gav tutte och snutte och sen var det tack och godnatt! 

En del av mig vill bära honom bara för att få vara nära, men den andra delen inser att det kan vi ju vara andra tider på dygnet och att det tids nog kommer gagna oss allihopa. En trygg, lugn och konsekvent nattning är ju tusen gånger roligare för alla inblandade, inte minst Sune. 

Tack för alla tips Lotta! (Det var Mackes syster som berättade hur dom gjort med sin son och hur bra det fungerat för dom!)  

.. hittar jag på rackartyg! (Och det är bara början!) 

Tänk om man kunde få upptäcka världen igen; att varenda eluttag är jätteintressant, att en promenad i gåstolen genom huset är att jämföra med en djungelsafari och varenda nytt objekt måste undersökas noggrant ur alla vinklar. Titta bara hur Sune betraktar sin sängmobil! 

Den där överväldigande känslan av att hjärtat svämmar över av kärlek. Ibland går jag in till honom när han sover och bara glor. Jag kan bli ståendes en bra stund och le fånigt för mig själv i mörkret. Jag vet, så sjukt klyschigt och förutsägbart, men det må så vara! Jag har blivit precis som alla andra kärleksfulla föräldrar – medveten (upplyst?) om livets mening, dess skörhet och skillnaden mellan att vara och att icke vara. Plötsligt var han här, och nu kan jag inte föreställa mig ett liv utan honom. 

Sune har tagit sig ur den senaste utvecklingsfasen. En tjurig och lång historia som verkade oändligt lång. Nu sover han som en prins om nätterna, underhåller sig själv långa stunder om dagarna, äter som han aldrig sett mat förut och är en allmänt munter och härlig liten person att vara med. Jag njuter i fulla drag! Han uppförde sig exemplariskt hela dagen idag när vi som hastigast åkte på shopping i Arvidsjaur med Sofia och Theo. Min dåliga och trötta dag igår är glömd och förlåten och energiförrådet är påfyllt. 

Älskade lilla knäppskorv!  

Hur söt kan man bli egentligen?  

”Maj, sa du? Uh ooooh….” 

Haha, Sunes söta pondusmage kommer göra succé på stranden i sommar, var så säker! ;)  

Det är inte förrän man för sjunde natten i rad väcks i parti och minut av orolig bebis som man förstår att uppskatta den tid man en gång hade med sömn i överflöd. Jag minns att jag tänkte mycket på det där i sluttampen av graviditeten – hur jag skulle hantera sömnbristen. Hur snäll bebis man än får så sker det drastiska förändringar på sömnkontot hur man än vänder och vrider på det. Vissa nätter är förstås bättre än andra, och överlag är Sune en ganska trygg bebis som sover gott om nätterna förutom när han vaknar för att han är hungrig. Men just nu är han inne i en utvecklingsfas som bland annat gör att han sover väldigt oroligt; vaknar och är ledsen och stressad för att han tappat nappen, får nappen och somnar om, vaknar 20 minuter senare för att han tappat nappen och karusellen börjar om. Det säger sig självt att det är lite svårt att känna sig utvilad efter en rad sådana nätter i följd. Och humöret blir också där efter. 

Att den finaste presenten man kan få av sin man är en hel natts ostörd sömn säger en del om var kravribban ligger nu för tiden. Jag har inkvarterat mig i ett rum i andra änden av huset och är så peppad på en hel natts sömn att jag knappt kommer kunna somna!  

Det blev en glad men något kylslagen Valborgsmässoafton i Arjeplog. Sunes allra första!  

Döm om min förvåning när Sune small i skratt idag när jag gick omkring och bar honom. Sjöng på ”what shall we do with the drunken sailor” och guppade runt honom i famnen, och så plötsligt – ha ha haaaa! 

Det finns inte mycket som slår den allra första gången man får höra sitt barn skratta, jag kommer att minnas det för resten av mitt liv! 

För er som följer mig på Instagram så finns det ett klipp där om ni vill höra. :) För er som inte följer mig där är mitt nickname Calajsa. 

Jag tänker ganska ofta på det nu för tiden, grejen med att vi har mycket att lära av barn. Att inte hålla tillbaka. Att skratta hjärtligt när man är glad, att bjuda på ett leende när någon ler mot en. Att gråta när man är ledsen och skrika lite när man är arg. Att ett ansikte är ett ansikte och en näsa en näsa – oavsett vilken färg den har eller vem den sitter på. Det är så uppfriskande att vara i närheten av Sune, för för honom finns inget socialt spel, inga tabun, inga oskrivna regler. Ingen Jante. 

Tänk om vi alla var lite som en tremånaders bebis, tänker jag, och i samma veva slår det mig att om några år kommer Sune nog att vara precis som resten av oss. En något sorglig utsikt, men jag tänker njuta var enda sekund av hans sätt att vara rakt på sak, och jag tänker uppmuntra ett sånt beteende så länge han vill vara sån.