Jag har många vänner som jobbar i vårdyrken här i Arjeplog. Jag hör deras oro för påsken som tornar upp sig. Ja, tornar upp sig. Jag hade kunnat välja mildare uttryck som ”står för dörren”, men det beskriver inte närmelsevis den klump i halsen de har, som växer för varje skoterekipage som styr västerut upp efter Silvervägen och passerar deras arbetsplats. Som ett embyro till snögubbe, som växer för varje nytt tag man tar och knuffar den framåt i kramsnön. Fast utan allt det roliga.

Det finns två läger på Facebook. Eller kanske tre. De som upprört undrar ”VAD ÄR DET FOLK INTE FÖRSTÅR med myndigheternas rekommendationer. Dem som lite diplomatiskt svarar att jo, men det är en rekommendation, INGET TVÅNG. Och vi ska ju bara sitta i husvagnen. Blir vi smittade eller sjuka, ja, då åker vi hem! Eller den tredje kategorin, som vet bättre än att tala om för Facebook vilka påskplaner man har, och fullständigt skiter i om så Fader vår själv skulle nedstiga från himmelriket och peka med hela handen. ÄRE PÅSK SÅ ÄRE!

Och jag har väl varierat mellan första och andra kategorin. Jag delar mina vårdkompisars oro, hör om arbetstrycket, men har väl själv egentligen inte tyckt att det ska spela någon roll om jag sitter i fjällstugan och solar näsan, eller om jag gör det hemma på altanen. Det är ju ändå inom min kommun, jag hör hit och det borde rimligtvis betyda någon sorts existensberättigande? Väl? Och ingen av oss i familjen är ju sjuka.

Planerna var redan gjorda, men ju närmare helgen vi kom desto större blev samvetskvalet. Ja, det ska medges att jag har fått en ganska stor släng av det här med förmågan att kunna måla fan på väggen, och det är precis vad jag gör även den här gången. Men hur jag än vänder och vrider på det känner jag att det enda rätta är att jag stannar hemma. Jag är gravid i vecka 35, stugan vi har ligger cirka 20 minuter skoterskumpande från farbar väg, och sedan återstår en timme med bil till Arjeplog, eller cirka 3,5 timme till BB. Även om risken är försvinnande liten att något ska hända så finns den trots allt där. Det räcker med att jag halkar omkull och olyckligt landar på magen. En isfläck i vår gigantiska fjällvärld är allt som krävs. Och hur skulle jag kunna se mina redan överbelastade vårdkompisar i ögonen och säga: jamen jag skulle ju bara… sitta vid stugan och sola näsan…

Det kommer en påsk och en vårvinter nästa år också. Då tar vi nya tag. Skulle jag halka då och behöva hjälp, vilket inte hade varit helt olikt mig, kan jag åtminstone försvara mig med att det ju i alla fall inte är corona-tider.

Har haft en sån där mindre rolig tröttdag, där energin helt enkelt inte funnits till nånting. Tänkte handla, åka på återvinningen med några påsar, sitta i solen en stund. Det slutade i framstupa sidoläge i kökssoffan från lunch tills det var dags att hämta Sune från förskolan. Livet som halvtidssjukskriven kunde varit häftigare, men jag använder åtminstone tiden till det jag borde!

Till slut blir man dock knäpp av att bara ligga stilla, så lagom till 20.30 fick jag för mig att baka formfranska. Ja, ni hör ju… Det kändes som en jättebra idé just då, men kanske inte fullt lika roligt nu när jag knappast är den nattsuddare jag brukar vara.

Så att. Om cirka 15 minuter ska franskorna vara färdiggräddade. Det jag inte tagit med i beräkningen är att de måste svalna helt innan man paketerar dem. Hehe. Så kanske runt midnatt! Men det passar ju bra, för man skulle kunna ställa världsuret efter mitt första toabesök på natten. Med fem minuters marginal åt båda hållen vaknar jag 00.30 var enda natt. Och nästa gång strax efter fyrasnåret.

Blir i alla fall najs med hembakat rostbröd till frukost i morgon!

Det är så mycket som är otäckt just nu. Coronaviruset har nog slagit sina skräckklor i många av oss, och känslan av att sakna kontroll lämnar oss handfallna. Folk bunkrar dasspapper som för att känna att man i alla fall gör något, för vad ska man egentligen annars ta sig till om man vill känna att man gör något konstruktivt? Bara sitta hemma?

Senast vi drabbades av något ens i närheten av Corona var för precis hundra år sedan. Spanska sjukan. Arjeplog var den kommun i Sverige som förlorade flest invånare per capita. Kring påsk hölls en begravningsceremoni för ett 40-tal döda. Samtidigt. Vi är många som har ättlingar som föll offer. Historierna lever kvar, om än något luggslitna.

Myndigheter i Sverige agerar idag olika mot för våra grannländer. Alla har åsikter om vilken väg man borde ha tagit. Väntar på att få säga: Ja, vad var det vi sa! Men överallt finns toapapper. Något att hålla fast vid när det blåser, kan tänkas. För så länge det finns en bal trelagers-Lambi i förrådet, finns det hopp.

Men hur eländigt saker än må kännas just nu, finns det ingen plats i världen jag hellre skulle överleva en viruspandemi på, än i Arjeplog. Ja, men visst fan har jag också vakna stunder om nätterna när jag föreställer mig det värsta. Jag är höggravid och ska föda om cirka sju veckor, det finns helt klart saker att oroa sig för även på Notvägen 4b, trots att ingen av oss (än så länge tre) familjemedlemmar tillhör någon riskgrupp. Men så räcker det med att öppna Facebook för att få pulsen att återgå till normal rytm. Ironiskt, för det är annars på samma plattform som man kan reta sig till döds på samma människor.

När det kommer till kritan är Arjeplog den varmaste platsen på jorden så här i slutet av mars, 2020. För ungefär en vecka sedan startades Facebookgruppen Arjeplog hjälps åt, och väldigt snart hade inte mindre än tio procent av befolkningen anslutit sig. Med sitt medlemsskap erbjuder man sin ovillkorade hjälp till sina medmänniskor som tillhör riskgrupper. Det kan vara vad som helst, men bland annat hjälp att handla mat eller mediciner. 352 personer. Lika många klappande hjärtan. 704 hjälpande händer.

I gruppen radas de goda exemplen upp, och var och ett är som en varm, kanelbullsdoftande mormors-omfamning över internet. Det ger trygghet att känna att man inte är ensam om oron, det ger trygghet att veta att vi är så många som skulle ställa upp för varandra. Bekanta eller ej. Som finns när det kniper. Lite som Lambi, fast ännu bättre.

Och jag blir stolt över mitt Arjeplog, för det här är precis vad jag hade förväntat mig av Sveriges vackraste kommun – att den skulle vara lika vacker på insidan som den är på utsidan.

Så, nu har jag hunnit snart 30 veckor av den här graviditeten. Smekmånaden med andra trimestern verkar vara över, för nu har livmodern kommit igång på allvar med sina knipövningar inför förlossningen. Jag står allt som oftast som ett uppochnedvänt L och väntar på att magen ska mjukna så att jag kan fortsätta röra mig framåt. Inte mycket till nyhet, egentligen. Det var precis så här när jag väntade Sune också, och jag var minst lika frustrerad över det då som nu.

Det är inte så stor skillnad alls på denna graviditet från den förra, faktiskt. Så här långt åtminstone! Illamående till v 12-13, sen mådde jag i stort sett som vanligt, förutom stundvis väldigt trött, fram till nu någonstans i vecka 28-30. Då började sammandragningarna göra sig påminda. Om fortsättningen blir som förra gången, har jag ett par mycket stillsamma månader kvar framför mig. Men jag tänker ändå försöka göra mina besök på gymmet, fortsätta jobba på främst ryggen, rumpan och baksida lår, för att orka bära magen någorlunda.

Lite är bättre än ingenting, så tänker inte jag i vanliga fall – men nu måste jag lägga ribban där jag inte råkar snava över den.

Vi har precis köpt oss en vagn, och då blir det plötsligt väldigt in your face vad som väntar! Jag har fortfarande lite svårt att förstå att om cirka nio veckor får vi träffa lillebror. Han som ska ligga i den där vagnen! Försöker få tanken att sjunka in, att vi ju väntar på en ny individ, att Sune blev den han blev från att ha varit så liten, och att lillebror också om några år kommer ha lika tydliga egenheter, talanger och tankar. Det är lika häftigt som obegripligt!

Jag är jättenyfiken på vem han är, den där som håller spark-VM om nätterna och hickar mest hela dagarna.

Där ligger klasen på köksbänken. Den nya. Inhandlad lite för grön för att vara ätbar direkt, just för att jag känner mig själv bättre än att tro att jag skulle hugga in samma dag. Men jag känner ärligt talat ingen som äter lika många bananer som jag gör, mitt förakt till trots. Det är en smula komiskt.

För hur många äckliga bananer går det egentligen på en god? Tusen? Bakisbananen, överlevnadsbananen, bussbananen, gymbananen, bilfrukostbananen, banan-till-mellis-för-att-inspirationen-tröt-bananen. Blir förbannad bara jag tänker på det! Vem längtar efter den här bananen? Nej, en naturell banan är något man äter för att man måste.

Fan vet hur många slentrianbananer man tryckt i sina dagar, bara för att det är praktiskt; i stort sett inget kladd, naturligt fodral, precis lagom mättande för att man ska klara en tuff dag med få möjligheter till matstopp. Så irriterande perfekt.

Men gott, det går att diskutera.

Bara under inledningen av mina två graviditeter måste det ha gått ett par hundra bananer. En överlevnadsstrategi i sin renaste form. Lagom söt för att skjuta blodsockret snabbt i höjden, och mota bort all typ av illamående relaterat till lågt blodsocker. Jag vet faktiskt inte, kanske borde cut the banana some slack, hylla denna gudsförgätna frukt för allt obehag den räddat mig från genom livet.

Men det är få saker som gör mig så uppriven som en färsk klase bananer på köksbänken.

Så, gravid och dundermagsjuka, alltså. Inget jag rekommenderar. Utan att gå in på detaljer säger kroppen en del idag om vad som hände igår. Öm, svullen och febrig, hes och blek. Ingen matlust ännu, så här ett dygn senare. Lite som att vara riktigt jävla bakfull efter en suddig natt ute, fast minus alkoholen och allt det roliga! Som grädden på moset hade jag tränat bål på gymmet dagen innan, så den var uppvärmd och skönt mör för de 11 timmar av kräkningar som väntade…

Ni vet hur man brukar säga att man lär sig något nytt varje dag? En sak tar jag med mig från den här upplevelsen; galla smakar inte fullt lika jävligt utblandad med apelsinsaft!

Det är långt mellan gångerna jag besöker Mellanström nu mera. Sedan morfar sålde huset och flyttade, finns det inte längre någon naturlig anledning. Mellanström är ingen by man kör igenom, för vägen tar slut vid bergets fot. Det är en by man svänger in i med ett ärende, till någon man tänker besöka.

Men idag skulle jag dit på ett jobb. Och där, precis i kurvan, stod huset. Såklart. Nyss sålt igen, och den här gången till min tremänning. Renovering pågår och fönstren gapar tomma. Ingen skomakarlampa som brinner i trappen, inga spetsgardiner. Ingen tax på bron. Men ack så många minnen! Det tog mig några ögonblick att plocka fram tusen av dem.

Mormors rosenbuske vid farstukvisten. Hammocken vi drack saft i. Betongplattorna på uteplatsen som fortfarande bär våra handavtryck från 90-talet. Svalbona under taket, precis vid sovrumsfönstret där jag och min bror legat tusen och en natt och lyssnat på sommarnatten under lakan torkade utomhus på klädvinda. Att det verkade finnas all tid i världen, till vad som helst.

Drömmen om Elin på dragspel. Potatisland. Bingolotto. Vetenskapens värld. Dansband från Svensktoppen. Samtal.

Mina händer passar inte i mina gamla avtryck idag. Det är så längesen nu. Jag är vuxen, har en son och väntar en till. Men det är något med den där vita villan i Mellanström som alltid får mig att stanna till om jag passerar. En gång mitt Mellanström. Mina stigar, mina skogar.

Ibland blir jag ledsen, ibland varm. Idag det förstnämnda.

Alltså, än har det inte gått mer än tre dagar sen jag och Macke började äta mer kolhydratsnål mat. Min nyvunna energi skulle egentligen kunna vara ett sammanträffande och är nog ännu inte statistiskt säkerställt. Själv är jag dock fullt övertygad om att det har ett samband. Jag har varit så trött sista månaderna. Känt mig uppblåst, full av vätska. Omotiverad. Så i söndags bestämde jag mig för att sluta tycka synd om mig själv och försöka göra något åt saken. I morse vaknade jag en hel timme innan klockan skulle ringa, jättepigg! Det har inte hänt förr. Typ.

Så här tänkte jag:

• Dra ned på kolhydraterna. Man behöver inte äta pasta/ris/potatis till varenda måltid för att bli mätt. I regel är det för att det är enkelt när fantasin brister.
• Dra ned drastiskt på sockret. Jag är en gottegris av rang.
• Någon typ av fysisk aktivitet varje dag. En kortare promenad på lunchen, kanske? Vardagsmotion varvat med gym.

Så, egentligen pratar vi inte om några drastiska förändringar i vardagen: kombinera ”vanlig” mat med mer grönt, få rutin på mellanmålen så blodsockret stabiliseras och sluta hitta på ursäkter för att inte röra på sig. Och vet ni vad? På de här två sista dagarna har jag knappt haft något sug efter godis! Att köra nån svältdiet skulle aldrig fungera för mig som är hungrig ungefär jämt, och de här senaste dagarna har jag aldrig gått från köksbordet och fortfarande varit hungrig.

Heja mig!

Kvällen före mormors årsdag. Den 19 augusti 2010 ringde min mamma mig på Kreta för att berätta att min mormor dött i sömnen. 73 år gammal. Jag var flera hundra mil från henne, från deras hus i Mellanström. Jag sov den natten. Djupt. Hade semester. Soleksem. Var långt borta i drömmarnas värld när hennes liv bara stannade, där och då. Och jag märkte inget. Ingen förvarning, inga larm. Bara ett tyst farväl och saker skulle aldrig bli sig lika.

Ikväll när jag nattade min son frågade han plötsligt om henne. Han berättade först om hur hans andra gammelmormor dog. Väldigt tekniskt; magen gick inte laga, mamma, så till slut dog hon och tog rymdraketen till himlen. Sen frågade han hur min mormor dog, hon som också ligger på kyrkogården. Jag svarade sanningsenligt att hennes hjärta var trasigt och slutade slå. Sen berättade jag att hon väldigt gärna hade velat träffa honom, för hon var den snällaste mormorn man kunde önska sig. Hon älskade barn. Och jag berättade om hennes kanelbullar. Och de stuvade makaronerna. Och kramarna. Och det slog mig hur jag fortfarande, så många år senare, minns allt som igår.

Jag önskar så att hon hade fått vara med en stund till. Jag är säker på att hon och Sune hade gått ihop som handen i handsken. Samtidigt som jag blev sådär bottenlöst ledsen, en enorm tacksamhet över att Sune älskar att vara hos mina föräldrar, där han skäms bort med att få bestämma vad de ska äta till lunch, får fotmassage till kvällsfikat och glass fastän det inte är lördag. Och cirkeln sluts. Nya barn, nya mormödrar, nya varma minnen som skapas. Att minnas ett helt liv. Så värdefullt.

19 augusti – då äter vi stuvade makaroner och falukorv till minne av den knäppaste, snällaste, roligaste och mest omtänksamma mormorn jag kunde få.