Är det inte så med sorg, att det är när chockfasen klingat av tar den riktiga sorgen vid? Vardagssaknaden kan verkligen gröpa djupa kratrar i en.
Jag har tänkt ett tag att jag ska ringa morfar. Ja, han lever ju som bekant inte, så svara kommer han inte göra. Det vet jag. Men jag har som en grej (ritual?) som jag gör när jag förlorat någon. Ibland gör jag det tämligen direkt, ibland tar det längre tid. Som nu. Men i helgen lyfte jag telefonen, letade fram morfars nummer och ringde. Skulle det vara ett mobilsvar? Så som det var med Per. Hans röst kunde jag lyssna till i månader efter han gått bort: ”Tja! Ja kan int svara just nu..”.
Det var det inte. Det var ett ”det nummer du önskar nå är inte i bruk”. Används inte. Finns inte. Svarar därmed inte. Mer.
Sms:en ligger kvar i min brevlåda. Halkar längre ned i listan vartefter månaderna passerar. Vardagliga saker. Minst ett grattis per år. Nyfikna frågor om barnbarnsbarnen. Små fiskelinor av kontakt när ett samtal ibland kändes för mycket men ett sms alldeles lagom. Ändå alltid samma kärlek.
Tänk hur snabbt det går mellan att vara i bruk och att inte vara det. En kapad lina, men jag har ju hela rullen kvar. Mina sista sms fick aldrig några svar.
Ända sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari har ju varenda Jeppe fått vänja sig vid att saker inte är som de brukade vara. Maten är dyrare, elen ännu dyrare, bränslet är hysteriskt dyrt, och på grund av detta finns risk att företag går omkull – vilket kommer leda till ännu högre priser när urvalet blir mindre och konkurrensen urvattnas. Och även om jag ägnar rätt mycket tid till att grubbla (jag är sån av naturen) så pågår ett parallellt liv på sidan av detta. Ett där vi planerar konferens i London, bokar boende, rakar benen, går på konsert, funderar på fredagsmiddag, packar gympakläder och en frukt per dag till sonens skoldagar. Vi torkar snor, klipper häcken och gör oss redo för hösten. Och vad mer?
Vi har nog bara sett början till hur våra liv kommer förändras närmsta åren. Redan nu låter jag torktumlaren stå, släcker utomhusbelysningen när vi går och lägger oss och försöker att inte kasta någon mat vi handlar. Små uppoffringar, egentligen, men det är ändå en förändring i vårt beteende som troligen kommer kännas väldigt självklart om ett tag. Tvätta när elen är billigare, storkok när spisen och ugnen ändå är igång. Baka eget bröd?
Jag har vuxit upp under en tid som varit bland de bättre åren i vår nutidshistoria. Ung och lyckligt ovetandes om de konflikter som ändå fanns har vi varit otroligt bortskämda. Tagit saker för givna. Nu är det klimathot, rysshot, elbristhot, kärnkatastrofhot, flygkris, råvarubrist, lågkonjunktur, gängvåld, vårdkris, ja listan skulle kunna göras nästan hur lång som helst. Och hur förhåller man sig till det, att horisonten är mörkare än på väldigt länge? Man klipper häcken, oroar sig, torkar snor, planerar fredagsmiddagar, rakar benen och fortsätter förbereda sig för hösten. I den parallella världen.
..som när Sixten brutit sig in i badrumslådan, som innehåller diverse skönhets- och hygienartiklar som man helst behåller i sina tuber och flaskor, och som av precis den anledningen är låst för småfolk.
Aldrig känns en deciliter schampo så dryg som när man hittar den i form små genomskinliga, väldigt noggrant utspridda öar runt om i huset. Eller i elementet, för den delen. Det måste man ju ändå ge dem, Rituals, att de vet vad de sysslar med. För aldrig känns en deciliter schampo så dryg som när man ska torka upp den från golvet, och den löddrar i oändlighet.
Vad som händer medan jag torkar schampo är att Sixten bryter sig in i nästa låda (även den låst, och även den väldigt Sixtenovänlig) och hittar två kryddburkar som han tömmer på golvet. Efter det skyndar han sig att klättra upp på spisen, varifrån han sen sitter och beskådar städspektaklet som utspelar sig runtom i huset. Den här episoden tänker ni kanske utspelar sig över en halvtimme, men jag skulle snarare säga tre minuter.
Man hinner mycket om man springer fort, så att säga.
.. som en av mina favoritskådespelare tydligen ska ha skrivit. Tar bara med delar av det, för det var en ganska lång text. Finns en del tänkvärt här – både hur man själv vill bli bemött och förtjänar, men även hur man själv bemöter. Ingen är perfekt, men strävan efter att bli en bra medmänniska börjar i självrannsakan. Att göra om och göra rätt, att säga förlåt – och mena det.
”Släpp folk som inte är redo att älska dig. Det här är det svåraste du någonsin kommer behöva göra i ditt liv och det kommer också att vara det viktigaste. Sluta ha svåra samtal med människor som inte vill förändras. Sluta presentera dig för människor som inte är intresserade av din närvaro. Jag vet att din instinkt är att göra ditt bästa för att bli uppskattad av dem omkring dig, men det är en impuls som stjäl din tid, energi, mentala och fysiska hälsa. När du börjar kämpa för ett liv med glädje, intresse och engagemang kommer inte alla vara redo att följa dig där. Det betyder inte att du måste ändra på vem du är, det betyder att du måste släppa taget om människor som inte är redo att följa med dig.
Om du blir utesluten, förolämpad, bortglömd eller ignorerad av de människor du ägnar din tid åt, gör du inte dig själv en tjänst genom att fortsätta erbjuda dem din energi och ditt liv. Sanningen är att du inte är för alla och alla är inte för dig.
Det här är vad som gör att träffa människor du har ömsesidig vänskap eller kärlek med så speciell. Du kommer att veta hur värdefullt det är för du har upplevt vad det inte är.
Ju mer tid du lägger på att försöka få någon att älska dig som inte är kapabel till det, desto mer tid slösar du på att beröva dig själv möjligheten till den kopplingen till någon annan. Det finns miljarder människor på denna planet och många av dem kommer att möta dig, på din nivå av intresse och engagemang.
Ju längre du engagerar dig med personer som använder dig som kudde, bakgrundsalternativ eller terapeut för deras känslomässiga läkning, desto längre tar du avstånd från den gemenskap du önskar.
Det mest värdefulla du har i ditt liv är din tid och energi, för båda är begränsade. Vad du lägger din tid och energi på kommer att definiera din existens.
Så kom den dagen när jag sade upp mig som journalist och gick över till ”the dark side”, det vill säga den sidan som sysslar med kommunikation, reklam och marknadsföring snarare än oberoende journalistik. Den lite smutsigare sidan, men där det inte är helt ovanligt att avdankade journalister slutligen hamnar när man ledsnat på bevakning och vill prova nått annat. Det ligger nära till hands, så att säga. :)
Jag har inte riktigt förstått det själv ännu, och en del av mig har så svårt att lämna det jobb som på många sätt definierat mig under tio års tid. Jag menar, tio år? Det är ju en halv evighet!
Det är till stor del tack vare journalistiken som jag är den tänkande människan jag är idag, och hur jag än vänder och vrider på det kommer jag för alltid vara formad av den. Jag är glad och tacksam för hur den utmanat mig, fått mig att se nyanser där jag nog förr tänkt att det var så enkelt som svart eller vitt. Jag har fått lära mig så otroligt mycket om saker jag både varit intresserad av, eller inte alls. Utmanat mina egna fördomar. Och fått allmänbildning på köpet.
Det här jobbet har öppnat dörrar till möjligheter jag knappt hade vågat drömma om, just för att jag ganska snabbt förstod att de bästa nyheterna hittar man inte vid ett skrivbord, men väl på en glaciär, i ett hönshus, hängandes på en bergvägg, flåsandes uppför en fjällsida hack i häl på en ripjägare, på en kyrkbänk, i ett hundspann, i en rengäla. Ingen kan då säga att jag inte sökt! Och mycket kaffe har det blivit. Vid köksbord i alla väderstreck. På stockar och stenar, vid eldar och vattendrag. Jag har lärt känna en väldans massa människor, och somliga kommer jag vara förbunden till känslomässigt för all framtid. Öden och berättelser som rört mig på djupet, vars reportage jag kämpat mig igenom med många tårar rullandes på kinderna.
Jag har haft vansinnigt roligt också, så klart. Och jag har haft förtroendet och friheten att till stor del forma jobbet till vad jag velat göra själv, bortsett från en del rutinbevakning. Eftersom jag visat mig vara intresserad av väldigt mycket har det aldrig hunnit bli långtråkigt, det är nog också därför jag blivit kvar så länge. Jag hade förmodligen kunnat fortsätta i tio år till om jag inte fått ett erbjudande som lockar med andra fördelar som är värdefulla nu sedan jag blivit tvåbarnsmamma. Flexibla arbetstider, mer semester, frihet att jobba varifrån jag vill. Det underlättar livspusslet, för även om pulsen i journalistiken varit magisk så blir det ett stressmoment mindre att inte alltid ha en deadline som tickar.
Det känns lite som att skiljas från en bästa vän. Att flytta till olika städer och lova varandra att saker inte kommer att förändras, men samtidigt veta att allt kommer förändras. Det är en separation som är bitterljuv. Hur länge jag än skulle fått fundera så hade det inte blivit ett lättare beslut att fatta. Istället höll jag andan, rev av plåstret och innan jag hann ångra mig skrev jag på papperna och la dem på postlådan. Bröt inget ben på vägen dit, som jag i hemlighet hade hoppats på, typ som ett tecken från ovan att jag var ute på villovägar.
Det här är ett sånt där typiskt vägskäl i livet där man hade velat hålla en trygg vuxen i handen och lita på att hen hittar hem. Jag är ju långt ifrån säker på vad jag sysslar med, och om mitt val är det bästa för framtiden. Men jag tror det? Jag hoppas det.
Nu är det upp till mig själv att fylla den stora kratern journalistiken lämnar efter sig med andra saker. Jag är fortfarande en intresserad typ, och kommer alltid vara vetgirig. Jag kommer även fortsättningsvis läsa politiska protokoll och försöka hålla mig uppdaterad om vad som händer både lokalt och i min omvärld. Och kanske fortsätter jag skriva lite, men på frilansbasis. Vi får väl se!
Om vi för en stund kunde titta på oss själva med våra egna unga ögon, säg 20-års åldern. Vad hade jag tänkt om var jag är idag, och vägen hit? Sånt man inte visste då men kan nu, hinder man aldrig trodde man skulle klara av, som nu ligger i backspegeln. Nitar man gått på, och lärt sig läxor av.
Vi är ju faktiskt aldrig så erfaren i livet som vi är just idag.
Det finns ingen som är så hård mot dig själv som just du är. Självkritiken kommer med modersmjölken och ligger alltid nära till hands. Det är desto svårare att klappa sig själv på axeln och vara stolt över sånt man åstadkommit. Lyfter man då blicken en bit från marken och ser det ur sitt unga jags perspektiv blir det plötsligt en annan sak.
20-åriga Fia hade inte nån plan. Hon körde på och jobbade, tog livet lite som det kom. Hoppade på både bättre och sämre anställningar, somliga rent destruktiva. Självkritiken den hängde trofast fastnaglad i skuldrorna, alltid nära till hands. Hon hade inte trott att hon skulle klara av sånt som hon faktiskt skulle under de 16 år som låg framför henne. Men de skakiga benen blev stadigare med åren. Grunden mer solid. Jag är fortfarande min egen största kritiker, men låter den stolta 20-åringen höras oftare nu.
Något vuxna Fia är tacksam över är att hon aldrig varit rädd att prova saker, hur läskiga de än känts. Det är så jag vill leva mitt liv – hellre testa och misslyckas än att sitta och undra hur det skulle gått om man hade vågat.
Jahapp, mer än ett år har vi levt med Coronan flåsandes i nacken. Det känns så ironiskt att ha drattat dit typ strax innan det är dags för vaccin, särskilt när vi varit så försiktiga! Men det är bevisligen så att man kan smittas ändå. Det finns två alternativ som är möjliga: antingen har jag fått det när jag handlat mat, trots munskydd och handsprit, eller så har Sune burit med sig det hem från förskolan.
Sixten fick feber natten mot måndag, och även om vi kände oss rätt okej såg vi till att testa oss – bara ifall att. Sen har vi suttit i karantän i väntan på svar. Macke har känt sig sjuk och mått räv i några dagar, men jag tycker inte att jag känt nått. Ja, lite ont i huvudet och lite ledvärk, men inget som känns ovanligt för den här kroppen som värker lite nu och då helt utan anledning. Men så kom svaren, positiva både mitt och Mackes. Jahapp. Bara hålla tummarna att det inte blir värre än så här, för då har vi klarat oss lindrigt undan jämfört med andra stackare.
Ja, nu blev ni överraskade va! När man som bäst tror att den här bloggen sett sitt sista inlägg, kommer ett nytt som fallet från skyarna. ;) Ibland så! Nu till saken:
Jag minns hur jag kände mig efter förlossningen med Sune. Ett hopkok av känslor, ett virrvarr av glädjerus som snabbt växlade till tårar för.. ja, att mjölken i kylen var slut, eller nått annat trivialt. Glad, trött, upprymd och omtumlad. Livet hade förändrats och skulle aldrig bli detsamma igen. Annorlunda, fast på ett bra sätt.
Nått jag däremot längtade efter, mitt i allt det nya, var att få kliva upp på morgonen och känna den där känslan av.. ja, vad kallar man det, ingenting? Ni vet, när allt är så där svennigt som vanligt, så man inte ens märker det. Inga blödningar, ingen molande värk nånstans, inget bäcken som gnäller, knipövningarna mer som ett suddigt minne där nånstans i bakhuvudet. Och långsamt tog jag mig ju dit.
Samma känsla slog mig efter vi kommit hem med Sixten. Jag stod där framför spegeln på toan, påtagligt tom på framsidan, men med en hållning som fortfarande kompenserade för vikten som funnits där för bara några dagar sedan. Och det kändes så märkligt, så skevt, och inte alls som ”jag”. Jag försökte minnas hur det skulle vara, hur man skulle stå och fördela vikten. Bäckenet minde om påfrestningarna, och sa ifrån på skarpen om jag gick för långt eller för snabbt. För att inte tala om hur öm och mörbultad man i övrigt känner sig efter en förlossning. Och jag bara längtade efter att allt snart skulle vara över. Att min kropp skulle vara normal igen, så att jag kunde börja njuta fullt ut av allt. Att gå tillbaka till svenne-mode, helt enkelt.
Och vet ni, det slog mig för bara några veckor sedan att jag är där nu! Jag är där jag längtade efter att vara för åtta månader sedan. Jag känner.. ingenting, och fan vad najs det är! Kroppen är sannerligen fantastisk. Alltså, det finns säkert ligament och sånt som fortfarande vittnar om graviditeten och förlossningen, men jag känner mig precis som vanligt igen. Och det, mina vänner, är så otroligt underskattat!
Det var många år sedan jag hade drömmen för första gången. Ett folktätt torg i ett varmt land. Många kameror riktade åt alla håll, turister som vill fylla sina fotoalbum hemma med semesterminnen. Och där, mitt i trängseln, ser jag min mormor. Hon som i år varit död i tio år. Hon tittar rakt mot mig, ler finurligt och vänder sig sedan om och försvinner i vimlet.
Vid något tillfälle för bara något år sedan berättade jag för min kusin om den här drömmen. Hon stelnade, bad mig att hejda mig i beskrivningen av platsen, och fyllde sedan trevande i hålen själv. Ljust stengolv, en stor staty i mitten av torget som bär upp en… ”häst och ryttare”, avbröt hon. ”Färgglada väggar runtom torget”. Och likheterna bara fortsatte.
Jaja, konstaterade vi. Det var inte första gången vi drömmer liknande drömmar, och säkerligen inte den sista. Det är rätt längesen jag drömt samma dröm, och kanske den helt enkelt lämnat mig nu.
Ikväll skulle jag beta av ett löppass av 30 i en serie. Vårt löpband är ett modernt ett där man har en stor skärm framför sig där man springer bakom en PT. Det kan vara var som helst i världen, i stort sett. Men killen jag följer har 30 löppass i Portugal. Nåväl. Vi är ungefär halvvägs in i passet när killen svänger in på.. ja, ett torg. Och jag blir så tagen att jag nästan trillar av löpbandet. Ni vet den där känslan av att ”här har jag varit förut”? Det är alltså på pricken EXAKT det torget jag drömt om! Samma färger, samma staty, samma byggnader runt torget.
Jag skriver till min kusin och berättar. Letar fram bilder på torget från Google som jag skickar henne, och hennes reaktion är att bli lika förbluffad. Samma jävla torg! Till saken hör att varken jag eller min kusin nånsin varit i Portugal, än mindre i Lissabon.
Jahapp, då börjar vi se målsnöret! Vecka 38 inleds idag. Jag samlar vätska som en kamel, ryggen, fogarna och höfterna gnäller. Händerna värker. Jag känner igen det här alldeles för väl från sista veckorna med Sune i magen. Kan krasst konstatera att sista tiden inte är den roligaste, men snart är det över och något helt fantastiskt tar vid.
Något som slår mig lite nu och då är det bisarra i hur genomtänkt allt är uppbyggt. Hur man går omkring med ett barn – inuti sig! Bara det, och att det BLIR ett barn, en livskraftig individ med näsa, fötter och instinkter, utan min medvetna inblandning annat än som värdkropp, är ett mirakel i sig. Och hur det barnet sen ska göra entré till världen genom snipperiet. För att inte tala om att man strax efter förlossningen förvandlas till en komplett välkalibrerad matningsapparat; rätt temperatur, rätt sammansättning av innehåll. Klarrt å betarrt!
Några år senare finns det ofta inte många ledtrådar kvar i det fysiska yttret som skvallrar om vad kroppen gått igenom. Det är häftigt som tusan!
