Ni vet den där känslan av tillfredsställelse, som bara infinner sig när livet vänt och börjat le mot en igen. Så känner jag nu. Jag har ett jobb som är fantastiskt, en man som kompletterar och utmanar mig, vänner – gamla som nya – som uppskattar mitt sällskap, en fritid som är meningsfull och en massa spännande äventyr framför mig. Som den där udda pusselbiten man försökt kila fast på fel ställe så länge, som man plötsligt hittar rätt plats för – och så ligger den bara där, så självklar, som om den aldrig gjort annat.

Åh, det är så klyschigt att det blir löjligt, men just nu vill jag inte leva någon annans liv än just mitt eget. Jag vill inte vara någon annan än mig själv med alla mina fel och brister. Jag tror att jag äntligen kan ha slutit fred med mig själv som plågoande efter många års självmobbing. Jag är jag, och jag duger.

Genom svårigheter mot stjärnorna!