Det finns dagar efter större och mer krävande reportage som man helst skulle vilja sopa under mattan och glömma bort. Jag trodde först att det kanske bara var ett slumpmässigt sammanträffande, att jag hade en trött dag som man kan ha ibland utan anledning. Men ju längre jag jobbar desto mer säker blir jag på att det inte bara är en slump. Jag kan inte beskriva det på något mer poetiskt sätt än att jag känner mig som en urvriden trasa. Lite som att källan av ord och bokstäver sinat och behöver en stund på sig att återhämta sig.

Tyvärr är det ju så att ingen tidning, eller för den delen läsare, tar hänsyn till att källan av ord och bokstäver kan vara snustorr. Tidningen ska fyllas och det är mitt jobb. Dags att sluta gnälla och kavla upp ärmarna, Abrahamsson! Det finns alltid någon som har det sämre, och det som inte dödar, härdar.

Ett litet PS bara:
Igår när jag skulle hämta mitt Visa-kort som jag tappat på Teckans kiosk i Arvidsjaur, blev jag bjuden på en mjukglass av kanonkillen bakom disken. Som plåster på såren, menade han. Jag blev genast gladare, trots att jag var på väg hem för att laga middag. Men som ni alla vet har man ju en glassmage, och den har sannerligen inte blivit bortskämd på sistone. Och det gäller ju att passa på när tillfälle bjuds. :)