Att det kan vara så fantastiskt skönt att bestiga ett berg; att stå på den allra högsta toppen och spana ut över vidderna och känna att man åstadkommit något. Att man besegrat något. Vunnit.

Det blev Renberget ikväll. Tur och retur till toppen blev ganska precis nio kilometer. Kanonväder! Precis lagom varmt och lagom myggigt. Hur ska jag någonsin kunna sluta med knata uppför berg? Det kommer inte att finnas tillräckligt mycket toppar i närområdet känns det som. :)

Okej. Riktigt så allvarligt är det inte. Men jag har verkligen fastnat för den typen av motion.

Tog förstås lite bilder också.

Det går alltid komma lite högre:

Maria kollar in utsikten mot Uddjaure:

Resultatet: