Är det inte så med sorg, att det är när chockfasen klingat av tar den riktiga sorgen vid? Vardagssaknaden kan verkligen gröpa djupa kratrar i en.

Jag har tänkt ett tag att jag ska ringa morfar. Ja, han lever ju som bekant inte, så svara kommer han inte göra. Det vet jag. Men jag har som en grej (ritual?) som jag gör när jag förlorat någon. Ibland gör jag det tämligen direkt, ibland tar det längre tid. Som nu. Men i helgen lyfte jag telefonen, letade fram morfars nummer och ringde. Skulle det vara ett mobilsvar? Så som det var med Per. Hans röst kunde jag lyssna till i månader efter han gått bort: ”Tja! Ja kan int svara just nu..”.

Det var det inte. Det var ett ”det nummer du önskar nå är inte i bruk”. Används inte. Finns inte. Svarar därmed inte. Mer.

Sms:en ligger kvar i min brevlåda. Halkar längre ned i listan vartefter månaderna passerar. Vardagliga saker. Minst ett grattis per år. Nyfikna frågor om barnbarnsbarnen. Små fiskelinor av kontakt när ett samtal ibland kändes för mycket men ett sms alldeles lagom. Ändå alltid samma kärlek.

Tänk hur snabbt det går mellan att vara i bruk och att inte vara det. En kapad lina, men jag har ju hela rullen kvar. Mina sista sms fick aldrig några svar.