Så kom den dagen när jag sade upp mig som journalist och gick över till ”the dark side”, det vill säga den sidan som sysslar med kommunikation, reklam och marknadsföring snarare än oberoende journalistik. Den lite smutsigare sidan, men där det inte är helt ovanligt att avdankade journalister slutligen hamnar när man ledsnat på bevakning och vill prova nått annat. Det ligger nära till hands, så att säga. :)

Jag har inte riktigt förstått det själv ännu, och en del av mig har så svårt att lämna det jobb som på många sätt definierat mig under tio års tid. Jag menar, tio år? Det är ju en halv evighet!

Det är till stor del tack vare journalistiken som jag är den tänkande människan jag är idag, och hur jag än vänder och vrider på det kommer jag för alltid vara formad av den. Jag är glad och tacksam för hur den utmanat mig, fått mig att se nyanser där jag nog förr tänkt att det var så enkelt som svart eller vitt. Jag har fått lära mig så otroligt mycket om saker jag både varit intresserad av, eller inte alls. Utmanat mina egna fördomar. Och fått allmänbildning på köpet.

Det här jobbet har öppnat dörrar till möjligheter jag knappt hade vågat drömma om, just för att jag ganska snabbt förstod att de bästa nyheterna hittar man inte vid ett skrivbord, men väl på en glaciär, i ett hönshus, hängandes på en bergvägg, flåsandes uppför en fjällsida hack i häl på en ripjägare, på en kyrkbänk, i ett hundspann, i en rengäla. Ingen kan då säga att jag inte sökt! Och mycket kaffe har det blivit. Vid köksbord i alla väderstreck. På stockar och stenar, vid eldar och vattendrag. Jag har lärt känna en väldans massa människor, och somliga kommer jag vara förbunden till känslomässigt för all framtid. Öden och berättelser som rört mig på djupet, vars reportage jag kämpat mig igenom med många tårar rullandes på kinderna.

Jag har haft vansinnigt roligt också, så klart. Och jag har haft förtroendet och friheten att till stor del forma jobbet till vad jag velat göra själv, bortsett från en del rutinbevakning. Eftersom jag visat mig vara intresserad av väldigt mycket har det aldrig hunnit bli långtråkigt, det är nog också därför jag blivit kvar så länge. Jag hade förmodligen kunnat fortsätta i tio år till om jag inte fått ett erbjudande som lockar med andra fördelar som är värdefulla nu sedan jag blivit tvåbarnsmamma. Flexibla arbetstider, mer semester, frihet att jobba varifrån jag vill. Det underlättar livspusslet, för även om pulsen i journalistiken varit magisk så blir det ett stressmoment mindre att inte alltid ha en deadline som tickar.

Det känns lite som att skiljas från en bästa vän. Att flytta till olika städer och lova varandra att saker inte kommer att förändras, men samtidigt veta att allt kommer förändras. Det är en separation som är bitterljuv. Hur länge jag än skulle fått fundera så hade det inte blivit ett lättare beslut att fatta. Istället höll jag andan, rev av plåstret och innan jag hann ångra mig skrev jag på papperna och la dem på postlådan. Bröt inget ben på vägen dit, som jag i hemlighet hade hoppats på, typ som ett tecken från ovan att jag var ute på villovägar.

Det här är ett sånt där typiskt vägskäl i livet där man hade velat hålla en trygg vuxen i handen och lita på att hen hittar hem. Jag är ju långt ifrån säker på vad jag sysslar med, och om mitt val är det bästa för framtiden. Men jag tror det? Jag hoppas det.

Nu är det upp till mig själv att fylla den stora kratern journalistiken lämnar efter sig med andra saker. Jag är fortfarande en intresserad typ, och kommer alltid vara vetgirig. Jag kommer även fortsättningsvis läsa politiska protokoll och försöka hålla mig uppdaterad om vad som händer både lokalt och i min omvärld. Och kanske fortsätter jag skriva lite, men på frilansbasis. Vi får väl se!

That’s all folks!