Där ligger klasen på köksbänken. Den nya. Inhandlad lite för grön för att vara ätbar direkt, just för att jag känner mig själv bättre än att tro att jag skulle hugga in samma dag. Men jag känner ärligt talat ingen som äter lika många bananer som jag gör, mitt förakt till trots. Det är en smula komiskt.

För hur många äckliga bananer går det egentligen på en god? Tusen? Bakisbananen, överlevnadsbananen, bussbananen, gymbananen, bilfrukostbananen, banan-till-mellis-för-att-inspirationen-tröt-bananen. Blir förbannad bara jag tänker på det! Vem längtar efter den här bananen? Nej, en naturell banan är något man äter för att man måste.

Fan vet hur många slentrianbananer man tryckt i sina dagar, bara för att det är praktiskt; i stort sett inget kladd, naturligt fodral, precis lagom mättande för att man ska klara en tuff dag med få möjligheter till matstopp. Så irriterande perfekt.

Men gott, det går att diskutera.

Bara under inledningen av mina två graviditeter måste det ha gått ett par hundra bananer. En överlevnadsstrategi i sin renaste form. Lagom söt för att skjuta blodsockret snabbt i höjden, och mota bort all typ av illamående relaterat till lågt blodsocker. Jag vet faktiskt inte, kanske borde cut the banana some slack, hylla denna gudsförgätna frukt för allt obehag den räddat mig från genom livet.

Men det är få saker som gör mig så uppriven som en färsk klase bananer på köksbänken.