Med tankarna på helt annat håll, känslorna utanpå, tror man att man är den enda i världen som inte åt en tvåtimmars mysfrukost med färska jordgubbar och svenska flaggan vajades från en klarblå himmel. Så full av världsliga problem har jag aldrig känt mig, som när blicken fastnade på någon jag inte kände igen i kyrkan idag. Nationaldagsfirande, ung som gammal, axel mot axel i kyrkbänkarna. Jag scannade snabbt igenom skaran, ungefär samma gamla vanliga som besöker de här offentliga arrangemangen. De flesta ansiktena bekanta. Men så vandrade blicken tillbaka till en av de få jag inte genast kunde placera. Där och då, inom några sekunder, brast hjärtat. Min känsla av en inte så bra start på dagen byttes mot empatitårar rullandes längst kinderna. Kören levererade sin tappning av Ted Gärdestads ”för kärlekens skull”. Jag satt ensam uppe på orgelläktaren, därför kunde jag reagera med full kraft.

Det är så viktigt med saker som ger en perspektiv på livet och påminner en om vad man bör fokusera på. Färska jordgubbar till frukost hör inte dit.